Tankar om bilder

Efter bara en vecka i Sverige så har jag inte hunnit vänja mig vid att man måste ha mycket kläder på sig om man inte ska frysa ihjäl. Inte så smart att åka till Öland utan vintejackan när det blåst isande vindar. Kände mig som en skallerorm där jag stod och skakade av köld i Egby när jag tittade på gräsklipparracet. Nu har jag ju i och för sig fått höra under hela barndomen att hösten ska frysas in, men just frysa är inte min grej. Nog om detta! Kul var det iallafall att kolla på trimmade gräsklippare som nästan gick upp i rök. Hela helgen har varit jättetrevlig med allt som härliga Öland har haft att bjuda på och då får jag inte glömma att nämna min goa vedspris.

 

Nu är det full fart på Öland och massor av förväntansfulla besökare tar sig över bron för att uppleva och se vad ön har att erbjuda i helgen. Ölands skördefest pågår dygnet runt mellan 26-29 september. Det finns i princip något för alla, konstrunda, eldskulpturer, jättedockparad, fårets dag, bergspredikan, båtbränning, fyrverkeri och skördefestparad för att nämna något. Sverigemästerskap i pumpaodling, hönsbytardagar och pumpamusik på Solberga gård brukar vara väldigt poppulärt för många besökare. Så får man ju inte missa gräsklipparracet utanför Egbygården i Egby, det sitter inte en vanlig liten motor på vissa av de här gamla maskinerna. Skenet kan bedra med andra ord. Så vad väntar ni på? Jag sätter på kaffet så länge.

 

Nu är min egen dag slut och jag är såååååååå nöjd.

Skönsång, grattishälsningar, blommor, fika, middag, slantar

och massor av glädje.

Tusen tack!

 

 

Kunde varit en helt vanlig torsdag, men det är det inte!

Inte för att jag tänkt bli uppäten av en krokodil :-)

Det är jag som tänkt äta något.

 

 

 

 

När vi var ute och badade i havet, skulle vi se upp för de farliga hajarna...

 

 

En dag då dottern var borta vid piren började hon prata med en dam som hade mycket intressanta händelser att berätta. Damen kom från London men hade nu bott i Australien i 40 år. Hon och hennes man hade älskat havet och de hade seglat mycket. Nu levde hon själv och varje dag gick hon bort till piren för att titta när delfinerna lekte eller när sköldpaddorna simma omkring. Hon berättade om örnboet för Emmie, vilket jag är väldigt glad över eftersom jag satt där långa stunder för att se örnarna flyga fram och tillbaka med mat och byggmaterial. I Australien så värnar man mycket om djuren, det finns organisationer som tar hand om alla möjliga skadade djur eller om de bara hamnat fel. Örnboet är ett bevis på detta. Örnfamiljen fick sitt bo flytta för många år sedan och sedan dess har det alltid bott någon där. Damen brukade ha sin kikare med sin för att titta på örnarna från piren, men jag tyckte det var mycket trevliga att se dem på nära håll.

 

Här ute från piren kunde man se örnboet in mot land..

 

..och då kunde man skymta det ovanför trädtopparna..

 

 

Wämöparken i Karlskorna har många fina hus bevarade. Jag gillar verkligen att strosa runt för att känna och lukta men även fundera på vad huset bär med sig i sin historia. Tyvärr så är det inte bara sådana som jag som smyger runt för att helt oskyldigt uppleva. För några år sedan så befann sig även han som ville se det lilla torpet i lågor alldeles för nära med sina stickor. Tidigt en morgon så var det tänt. Jag blir alltid lika bedrövad när sådant händer med vårt kulturarv, pyromanen själv stod en bit bort och tittade på medan lågorna slukade stora delar av byggnaden. Inte heller helt ovanligt. Men nu efter flera års arbete med stockar, flis och halm står den där så fin till min stora belåtelse. Titta och njut. Men först lite information :-)

Våren 2013

Nu är jag trött på min skada som inte vill ge med sig. Idag ringde sjukkassan, en mycket trevlig tjej som berättade vad som händer om man är sjukskriven förlänge och om man inte kan återgå till sitt jobb. Klart jag vill tillbaka till mitt jobb, ska bara hitta en arbetskamrat som nästan får dra hela lasset själv när vi jobbar på natten. Det är ju lite mera sårbart då man bara är två som jobbar på stora områden som vi har. Varför känns det som om man ska till sin egen avrättning när man ska gå till läkaren för att förklara att det är något som är fel, är det något jag hatar så är det att hamna i sådana här situationer. Men det är bara till att bita ihop, för är det något som jag är bra på så är det just det. Jag känner mig inte alls enasam och liten när jag är på sjukhuset.

 

En dag när vi var i Australien så gjorde vi en utflykt till Brisbane. Vi åkte först bussen sedan tåget och de tio milen som det var mellan Mooloolaba och Brisbane tog flera timmar att åka. Oj vilka höga hus och staden var så skuggigt. Ville man se någon mera än bara början på höghusen så fanns det ett pariserhjul att tillgå. Mycket högt och spännade. Jag är inte lika glad för pariserhjul nu sedan jag ramlade ner i det svarta hålet.... så det måste jag ta tag i eftersom jag gillar höjder.

 

När jag så här på lördagskvällen efter hundpromenaden skulle ta tag i min dammiga och upp och nervända lägenhet efter allt slipande och grejande med stambytet så tänke jag att musik vore ju kul. Tv och jag är ju inte vänner direkt men den är bra att ha som bildskärm till min dator. På tv sjön Ann-Louise Hansson och det lät ju trevligt, blev sittande en stund eftersom jag undrade vad det var för program. Musikprogram gillas och när Jasmine Kara dök upp och skulle sjunga Gyllenetiders låt "Ljudet av ett annat hjärta" så blev jag ännu mera nyfiken på programmet. Artisterna som var med hade fått välja ut var sin svensktoppsfavorit för att sedan sjunga den live, sedan var det något slags röstningssystem som jag inte satte mig in i...jag städade ju :-) (eller borde) Jasmine var så grymt bra så jag vara bara säker på att ingen skulle kuna slå henne, tills Timi Räisänen började sjunga. Timi sjöng Lyckliga gatan, rakt in i mitt hjärta. Såååååå grymt bra!!! Så nu har jag lyssnat på den tio gånger, städa kan jag väl göra i morgon.

 

 

 

Varje dag i Australien så har jag skrivit ner vad vi varit och om det hänt något speciellt. Tänkte det kunde vara roligt att läsa om allt man upplevt, för när det gått en tid hemma så har ju allt man varit med om en förmåga flyta ihop. Det är ju så mycket vi hunnit med på så kort tid även om jag nu har bilder att se på och gotta mig med så kommer min dagbok att bli min godnattsaga lång tid framöver. Om vi har trivs i Australien så är det inget mot vad Natasha gjort, hon som älskar att vara ute har hängt på ytterdörren så fort hon vaknat. Stranden har ju varit hennes favoritplats med hur mycket som att göra. Alla lekplatser som fanns över allt var roliga att peka på från vagnen men leka där var inget för fröken med massor av spring i benen. De där små benen har gått som trumpinnar så fort hon blivit nersläppt. Så tar det ju sin tid att stanna för att säga "hallo" och bye-bye till alla hon mötte. Konstigt nog har detta lilla flickebarn på 15 månader inget stort ordföråd förutom sina egna då men "hallo" och "bye-bye" säger hon. Så har hela östra sidan av Australien blivit bombaderade med slängkyssar som hon frikostigt slängt runt sig till alla. Så vi får se om hon får samma reaktion här hemma i lilla Karlskrona som hon fått där, Karlskroniter är väl inte direkt kända för att vara de mesta öppna personerna precis. Men det finns undantag :-)

 

Första dagen då vi kom fram till vårt boende i Mooloolaba så tog Dennis oss på en liten rundtur. Naturligtvis så ville vi se allt..hihi! Det var under vår promenad till surfingstället längs med den milslånga strandpromenaden vid Sunshine Coast som jag så dem första gången. De söta ödlorna som sprang runt, jag slet upp kameran och tog en halvtaskig bild....tänkte ifall jag inte skulle få se dem mera. För jag viste inte då att mina ödlevänner och jag skulle ses varje dag, så den första bilden är för länge sedan raderad. Om någon vet vad de heter så berätta gärna.

 

Jag har så mycket att skriva om så jag vet inte riktigt vad jag ska börja. Samtidigt som det är svårt att sätta ord på känslorna som bubblar inom mig, så är jag ju både glad och ledsen samtidigt. Glad för att jag fått uppleva denna fantastiska resa samtidigt som det var jobbigt att lämna kvar Dennis... samtidigt som jag är glad över att han trivs så bra. Extra jobbigt blir det när man själv känner sig som hemma fastän man är långt borta. Hmmm.... som sagt lite svårt att förklara.

 

I vilket fall som helst så gick flygresan hem mycket bra, tiden gick fort och det finns alltid något att pyssla med om man ville. Har man ett litet flickebarn med sig så blir det aldrig långtråkigt, kan jag lova. Vi har haft härliga dagar och veckor även om upplevelsen av att tiden går tredubbelt så fort där än här. Vi har tankat våra sinnen med fina minnen att ta fram och glädjas åt lång tid framöver. Kameran har varit med i alla hörn, till att börja med i enhandsfattning men med tiden så gick det att stödja även med den skadade armen i alla fall tills smärtan blev olidlig." Lite skakiga bilder, men vad tusan gör det. Bättre än inget!

 

Så nu börjar jag med att "Tacka" Dennis för allt du ordnat och fixat med inför och under tiden vi varit hos dig.

 

 

 

 

 

 

Fem dagar kvar av vår underbara resa i Australien. Solen skiner och vi med den. Vi latar och roa oss hela dagarna. När vi inte badar och solar så tar vi bussen till någon marknad eller något annat roligt ställe. Idag steg vi upp med tuppen för att åka iväg till Guldkusten med sonen. Dennis har också lite ledigt nu i några dagar från skola och jobb för att kunna visa oss runt, så det fick bli hyrbil i några dagar. Guldkusten är en av världens mest populäraste semsterdestinationer med sina 300 soldagar om året. Helt annan puls än vad vi är vana vid på solkusten där vi har vårt lugna sköna boende. Bilresan hit gick inte fullt så smärtfri som vi hade tänkt oss när vi satte oss i bilen idag på morgonen förväntansfulla inför helgen. Det började med att Dennis fick ett mobilsamtal från sin jobbarkopis som behövde hjälp, samtalet varade i ca tre minuter innan blåljuset blinkade.....det är förbjudet att prata i mobiltelefonen i Australien...så 340 doller i böter. När vi skulle pakera i hotellets parkeringshus hade någon tagit vår parkeringsplats och innan vi krånglat oss ur parkeringshuset igen råkade en stolpe stå i vägen och så då blev vi ytterligare några hundra dollar fattigare i självrisk. Som tur var så hade vi tagit en extra försökring på 25 dollar om dagen, annars hade självrisken varit 18.000 svenska kronor......men är det fredagen den trettonde så är det. Får bli nudlar och vatten nu tills vi åker hem.

 

Som ni ser så har jag hittat både åäö....men bilder får ni allt vänta med tills jag kommer. Som tur är så kan jag hålla kameran med båda mina händer nu så att det iallafall blir några bilder som inte är allt för suddiga.

 

 

Hoppas på lite bättre tur i morgon :-D

 

Trevlig helg!