Förut hände det mig väldigt ofta att jag under promenaden varken såg eller hörde. Jag bara gick och tankarna for både hit och dit, det händer mig väldigt sällan numera. Visst tänker jag och grubblar också ibland men jag hör fåglarnas olika
läten och jag ser varje liten ny knopp som slagit ut. Jag ser katten och hejar på grannen och jag ser hundskiten som jag inte vill trampa i. Jag lever numera med lite större ögon och öron, jag försöker att se det stora i det enkla.
Promenaderna känns betydligt bättre och mer givande.
Titta så vackert, ormbunkens kamp är fantastiskt mästerverk.
De här små tulpanerna är så ljuvligt näpna där de står tillsammans. Jag tror de heter flocktulpan.
Tyvärr kunde jag inte delge fågelsången men ni som vet hur det kan låta får låtsas att ni hör. Vilken härlig kör.
Äntligen fredag!