Tankar om bilder

I går drog vi till skogs för att leta pysselmaterial, pinnar, löv och kottar fick slinka ner i korgen. Alltid kul att låta fantasin flöda. Naturligtvis så hann vi både fika och käka middag mellan fotmålning och lövlimning. Eddie fick tjänstgöra som draghund när N skulle testa sina nya  rollerblades. Mysig dag!

Det fick bli en runda till Husqvarna museum också. Har bara hört talas om museumet innan men aldrig varit där. Ett besök jag absolut inte ångrar, vilken nostalgitripp det blev. Vacker miljö både inne och  ute. Så mycket prylar, vissa saker hade jag ingen aning om att Husqvarnafabriken hade tillverkat. Alla dessa gevär , med och utan gravyr, visade väl inte dessa så stort intresse egentligen. Det var betydligt roligare med alla dessa köksprydlar som gjorts eller alla fina motorcyklar. En hel del bilder blev det också så att pappa och jag kant titta på dessa tillsammans en kväll när jag är ledig. 

Efter fika och underbara dagar i Store Mosses nationalpark körde vi vidare mot Ullared. Kom fram lagom innan stängning. Körde till ställplatsen som ligger precis intill och där blev det grill, en kall Mariestad och en härligt lång dusch. Sovit som en stock och vaknade utvilad. Nu har Eddie och jag varit ute på en långpromenad. Här är så otroligt vackert i skogen med all mossa som växer över stock och sten. Det är som att gå på den mjukaste matta. Eddie rusar runt som den väste tok, här är väldigt kuperat så det är bra träning både för tvåbenta och fyrbenta.  Efter långgrundan passade det bra med ett (tre) bad för den lurvige. Nu är både han och jag blöta, jag har inte ens badat.

Vilken upplevelse, två dagar i Nationalparken Store Mosse. Idag har vi vandrat över en mil, igår blev det bara sju kilometer. Fantastisk vackert. Eddie har njutit ikapp med oss. Idag var Eddie och jag upp kl fem för att kolla i fågeltornet. Tjugo meter upp och Eddie traskade med upp för trapporna. Låg sedan still medan jag njöt av de dansande älvorna. Två fantastiska dagar och bilderna får tala för sig själva. 

Inga gulingar, så vi nöjde oss med att fotografera. Så mycket svamp att titta på, magen får fortsätta att kurra.  

Vilken mysig födelsedagsfest det blev med massor av gott innan nattens jobb. Det var sonen första födelsedag som pappa. Inget egengjort pyssel eller teckningar ännu från lilla Ellie, så farsan fick nöja sig med nerkräkt skjorta och blöjbyte. Söt som socker är hon det lilla livet. Min fjärde natt är snart till enda, så när Eddie och jag traskar hem är det till fyra dags ledighet. Sedan blir det bara nöjen för hela slanten. Återkommer med vart vi hamnar. Mitt näst äldsta barnbarn som också fyllde år igår har börjat gymnasiet, efter mycket funderande blev det "barn och fritidsprogrammet". Han berättade att de var lika många tjejer som killar detta året.  Han vill inte jobba med småbarn sa han, det där med blöjbyte är inte hans grej. Men det kan ju ändra sig. Ännu så länge har han klarat sig undan sin lillebrors blöjor i ett och ett halvt år. Blöjbyte är kanske inte det 16-åringar helst vill göra, inte alla vuxna heller för den delen.  

Idag är det födelsedagskalas som gäller, för min yngste son fyller 33 år och mitt näst äldsta barnbarn fyller 16. Ska bara sova lite först efter nattens jobb, sedan väntas goda maten. 

Nycklarna till min lägenhet är lämnade och lyan är städad från golv till tak. Nu väntas nya äventyr. Minns första gången som jag klev ut genom porten och tittade mig runt. På en blå skylt på andra sidan gatan stod det Kv. Törnström, inte konstigt att jag kände mig hemma på direkten. Från första dagen så trivdes jag, kände mig hemma trotts att lantlollan flyttat till stan. Det var här min pälskling Gozzi kämpade sina sista dagar i livet. Oj så jobbigt det var. Min underbare följeslagare, han som hade räddat mig många gånger från att inte bli tokig när livet körde ihop sig. Han som kunde sitta i timmar bredvid mig när jag blev sittande på en stubbe i skogen och inte ville gå hem. Han lämnade ett enormt stort tomrum efter sig. Hans ljusa minnen lever kvar och det känns bra. Helt ärligt så har den här lägenheten varit som ett stort läkande plåster, som balsam för själen. Det är en skön känsla när man återfår balansen efter att man tappat fotfästet. Nu står jag med båda fötterna på jorden för det mesta iallafall , lite vingligt är det väl emellanåt precis lagom så man inte tappar fokus. Eddie och jag är redo.

Idag har denna lilla busunge varit på ett passande ställe. Busfabriken gillades kan jag lova. Pappan skickade lite foton till mig på det lilla hjärtat. Kan tro han sover gott inatt. 

Tatueraren i Auschwits av Heather Morris är boken som jag lyssnar på just nu. Detta är en roman som bygger på en sann historia. Det är en berättelse om två vanliga människor i en fruktansvärd tid som bedrövade dem deras ungdom, värdighet och identitet och vad man ibland tvingas för att överleva. Året är 1942 Lale är 24 år och han träffar sin stora kärlek då han  tatuera in ett nummer på hennes arm. Lale dog 2006, tre år efter sin fru. Hela sitt liv brottandes han ständigt med skuldkänslor och en rädsla för att ses som en nazikollaboratör. När allt det hemska egentligen handlade om att överlev, att en dag komma ur helvetet som fri man. Han försökte rädda liv eftersom han skaffat sig fördelar genom att vara lägrets Tätowierer. 

Köpte en maskroslampa för fem år sedan på en loppis. Lamporna var väldigt populära ett tag, tror inte de säljs längre faktiskt. Den ger härligt skuggmönster på kvällen då den är tänd. Det sitter små pappersblommor längst ut på stålpinnarna som gör det vackra. Men nu tycker jag att det är dags för min lampa att få ny skrud. Mitt stora barnbarn har tagit bort alla pappersblommor så nu hänger den där naken i väntan på att jag bestämt mig. Dottern hade gjort om sin maskroslampa också, får se om jag härmar eller hittar på något eget. 

I ett helt dygn har jag inte gjort någonting förutom att äta, njuta, umgås, vilat, ätit igen, druckit en drink eller två. Tjugofyra timmar utan måsten och allt annat som hela tiden alltid går före. Härligt avslappnad återvänder jag igen.

Den japanska arten parkslide introducerades i Sverige som prydnadsväxt. Det verkar inte vara helt lätt att bli kvitt den här växten. Helt ärligt så skulle jag själv kunna plantera den i min egen trädgård på Ön om jag inte visste bättre vill säga. Den är snabbväxande och fin med sina röda stjälkar, det sägs att den kan växa upp emot tio cm per dag på sommaren. Det tar många år och massor av envishet att slippa den om man en gång bjudit in den i sin trädgård.  Så hur fin den än må vara så får den inte komma till mig. Här är ett foto på ett skott som snabbt vuxit sig upp ur jorden i en trädgård där man försöker att utrota spridning. Arten konkurrerar lätt ut andra växter då den sprider ett ämne med rötterna som är giftigt, rötterna kan även förstöra husgrunder och ledningar. 

Under skärgårdsfesten så kunde man mot betalning få se vår vackra stad från ovan. Naturligtvis blev barnen överlyckliga när vi sa att de skulle få åka helikopter. När vi väl var vår tur att åka fanns bara fem platser. Jag fick erbjudande om att åka med ett annat gäng men det var ju inte samma sak som att få vara med och uppleva barnbarnens förtjusning. Jag stannade kvar  och väntade på att få turen återberättad för mig istället.  Tjejerna var så nöjda. 

Nog för att jag sett tisteln i många skotska symboler och logotyper där den används flitigt men inte trodde jag att det var deras nationalblomma. Blev lite snopen faktiskt men den är ju vacker så varför inte. Det finns många arter av vilt växande tistlar, den vanligaste i Sverige är vägtisteln. 

Helgen som gick var det skärgårdsfest i Karlskrona. Många dagars fest och över 100 aktiviteter där nästan allt var gratis. Mycket omtyckt både av barn och vuxna. Mormor/farmor var också på plats. Jag hade tagit ledigt från både jobb och andra måsten. Det var bara till att njuta och roa sig så länge man orkade. På lördagskvällen tog vi paus för att äta tacos och mysa. Det gillar mormor. Tre av barnbarnen sov över, sååå underbart.

När lillkillen får välja gosedjur då blir det trångt i sängen. Farmors hjärta🥰.