Tankar om bilder

Idag hittade jag sångboken som följde med ett piano jag köpte någon gång i början på nittiotalet. Massor av minnen dök upp. Jag har alltid tyckt det varit kul att klinka lite men något mer än så har det aldrig blivit. I femman gick jag pianolektioner, hade väldens bästa lärare. Han hade nog kunnat lära vem som att spela piano. I en och en halv termin klinkade jag på och hans tålamod var större än universum. Så en dag var han borta, han hade fått cancer och händelseförloppet gick väldigt fort. Jag saknade honom enormt så när nästa pianolärare kom så slutade jag. Spelade nog inte en ton på många många år. Men så en dag följde jag med en kompis på bondauktion. Inne i huset så stod ett piano i ek. Så otroligt vackert, tyvärr så lät det inte lika bra som det var vackert. Hur som så fick jag hem pianot och jag var så otroligt glad och lycklig över mitt fynd. Efter några dags bekantskap så ringde jag till en pianostämmare som kom hem till mig någon vecka senare. Tyvärr gick det inte att stämma, killen trodde att det hade stått i ett utrymme utan värme på vintern så det blev aldrig någon riktig klang. Jag spelade på det ändå och vi hade många trevliga stunder där jag klinkade på efter bästa förmåga, boken som följde med användes flitigt. Mitt fynd blev kvar hos mig tills jag sålde huset för nio år sedan. Jag fick aldrig för mig att sälja pianot, men det värmde gott en stund.