Tankar om bilder

När Eddie och jag svängde av från stigen för att bara gå rakt in i skogen så var myrstacken det första vi stötte på. Tänk så fascinerande det är med myrstackar. Det vi ser är bara en liten del av det enorma samhälle som byggts upp under många år. Nu var det väldigt stillsamt så jag förmodar att de lagt sig i dvala inför vintern. Kom ihåg då jag gick i trean eller nått och fröken hängde upp en plansch med ett myrsamhälle i genomskärning. Jag var helt betagen av det läraren delgav oss. Tyvärr så var jag ju lika nyfiken på myrans arbete när jag träffat på en stack ute i skogen, inte lika mysigt med myrsyra insprutat i benen efter att jag stått stilla alldeles för länge. Spännande litet kryp den där stackmyran, riktiga kämpar är de också. De kan bära mycket stora bördor i förhållande till sin egen vikt. Hur mycket de lastar på sig sägs bero på hur långt de har hem till stacken. Trotts sin styrka så finns det fiender som gärna mumsar i sig både äggen och de små larverna. Det ska finnas en skalbagge som maskerar sig och sedan bosatt sig i stacken. Skalbaggen producera en vätska från en körtel som myrorna gladerligen slickar i sig och som tack för den lilla stunden förser sig sedan skalbaggen med de delikata små äggen och larverna  som läckert serveras rakt framför munnen.