Tankar om bilder

Eddie och jag tog en lång skön promenad och trotsade det gråmulna vädret och de hala vägarna. Byvägen var hal som snor så vi fick trippa i vägkanten tills den lilla grusvägen kom. En ensam räv hade nyligen lungt spatserat i den orörda snön. Eddie blev väldigt  intresserad men det stannade vid att han nosade lite efter en blick på mig. Vill ju inte gärna att han ska ha allt för stort viltintresse eftersom det är tvåbenta som vi ska lägga fokus på när det gäller spår. Förra årets majsåker var blöt och isig. Vattnet rann i full fart i diket som bonden grejat med i höstas. Långt lång borta på den spikraka grusvägen såg vi något rött som närmade sig. Jag såg inga fotspår åt det håller vi gick och eftersom jag visste att vägen bara slutade mitt på en åker flera kilometer bort tändes ett hopp att den rödklädda personen kanske kände till en genväg. När våra vägar möttes kunde jag inte låta bli att fråga men som jag trodde fanns det ingen genväg åt det hållet jag tänkte mig utan hon skulle just gena över åkern som låg intill den östra vägen på ön. Så var de med det. Man kan ju röra sig lite friare nu innan grödorna börjat växa och skulle vi behöva så smyger vi alltid vid kanten.