Tankar om bilder

När jag var liten var jag så spökrädd att jag knappaste inte vågade andas när det var mörkt. Jag kollade i garderober, under sängen, drog ut alla lådor i byrån och jag hade alltid huvudet under täcket då jag sov. Om jag glömt bort tiden och det hunnit skymma då jag lekte med min kompis som bodde 800 meter från mitt föräldrahem så fick pappa hämta mig. Skulle han inte råka vara hemma så sprang jag så fort över ängarna att jag hade lätt vunnit vilket 800 meterslopp som helst. Min kompis storebror hade alltid råkat se svarta damen eller andra konstiga varelser precis innan jag skulle hem. Det hjälpte inte mycket att alla vuxna skojade med mig om att andra spöken tar inte spöken. Jag vet inte när den här rädslan försvann för borta är den. Det är inte mycket som kan skrämma mig när det gäller mörkret i alla fall nu i vuxen ålder, faror finns det ju alltid men det har ju inte med spökena att göra. De spöken som jag känner är både trevliga och tjänstvilliga. Lika bra jag släcker nu så de får sätta igång med sina uppdrag.

 

Hittade ett foto på spökhuset mitt inne i skogen. Vem vill sova med mig här en natt?