Tankar om bilder

Har varit på ett möte idag på jobbets vägnar som handlade om genomförandeplan i äldreförvaltningen. Just nu känns det lite snurrigt och man har svårt att greppa vad som de vill ha gjort och varför. Eller hur den har uppkommit. Kan det vara alla skriverier i tidningen. Nu ska vi vara riggade till händer och fötter. Men måste allt alltid vara så ut på udden. Jag kan förstå att det är bra att ha en plan där man ska utföra en handling så lika som möjlig oavsett vem det är som är utföraren. Men detta får ju inte på något sätt bli en ersättning av den viktiga kontinuiteten. Att få en handling utförd med ett få tal utförare måste ändå vara det viktigaste och det som man ska sträva efter. Biståndshandläggarens beslut som i alla fall bedöms efter brukarens behov borde väl vara nog. Kan bara tänka mig själv om jag skulle behöva ha hjälp och det kommer 27 olika människor till en på en vecka. Även om nu dessa skulle utföra handlingen lika som biståndshandläggaren och jag kom överrens om så vill man ju inte att det ska springa olika personer hos en för då blir det ju mera en robbothandling än ett mänskligt möte.


Skulle det vara en lösning med en mask, så ser alla lika ut också