Tankar om bilder

Såg ett program på tv om en familj som miste tre av sina fyra barn på 3½ år, inte nog med detta de vårdade sina sjuka döende barn hemma. Skötte allt. Alla tre barnen led av en obotlig sjukdom. Det drabbar ca 500 barn per år. Först dog sonen som var 16 år, de mindre syskonen var 8 och 6 år då de dog. Det var så rörande när föräldrarna satt och berättade sin historia, man fick även se inslag där de vårdade sina barn i hemmet. Den minste sonen ville träffa jultomten men eftersom de inte viste om sonen skulle leva till jul så fick tomten komma i oktober. De berättade om sin kamp mot försäkringskassan, där de fick kämpa för att få vara hemma med sjukpeng, de döende barnen hade ju ingen diagnos, därför kunde de inte få vara hemma. Läkaren skrev intyg och försökte få dem att förstå, till slut lyckades det. Men, tänk att de ska behöva genomlida detta i all bedrövelse. Sonen som dör först berättade själv för sina syskon att han skulle "fara bort" till ett annat ställe som hade allt man kunde önska sig.
Att de bara orkade, mitt hjärta blöder. Att mista ett barn måste vara det värsta man kan utsättas för. Bara man tänker på det så kan man inte fatta hur de orkat. Att mista ett barn vore ju nog, de miste tre. Deras band till varandra hade blivit så starka, bara det är ju beundrandsvärt.
Det är ju så det ska var när man kämpat tillsammans, när man gått igenom jobbiga perioder, något traumatisk, att man ska kämpa, bli starka och växa tillsammans.



Många kramar till mina duktiga och underbara barn.