Fobier
5kommentarer
Att lida av en fobi innebär att man har en obefogad panisk skräck för vissa objekt. Det kan gälla allt från ormar och spindlar till att gå till skolan. Precis som när det gäller andra neurlogiska reaktioner ligger det ångest bakom fobierna enligt vår lärare som vi hade då vi lästa psykologi. Omedvetet försöker de som lider av en fobi komma till rätta med sin ångest genom att "placera" den så att de kan ha kontroll över den. De vanligaste fobierna är cellskräck, torgskräck, bacillskräck och djurfobi. Så finns det även andra neurotiska reaktioner, som påminner om forbier som tex hypokondri där man försöker kväva sin ångest genom att göra vissa saker på ett överdrivet sätt.
Kom att tänka på hur jobbigt det måste vara på ett eller annat sätt för människor som lider av fobier. Men kan man jobba med var som om man lider av en viss fobi? När jag för några år sedan gick på en arbetsmaknadsutbildning, så skulle vi på studiebesök på olika arbetsplatser. Jag hade varit till arbetsmarknadens förfogande under en längre tid, inte för att jag hade brist på arbete utan mera att målet skulle bli en fast anställning. Inget jag saknade precis för jag trivdes riktigt bra med att jobba lite här och lite där. Under de tio åren som jag var arbetslös så var jag nog utan arbete i sex måndader och det blir ju inte så många dagar delat på 10 år. Men i denna utbildningen så skulle vi besöka olika arbetsplatser, just denna dag så åkte vi till Ronneby Brunn för att besöka deras stora anläggning med hotell, restaurang och badanläggning. När vi skulle ta hissen från bottenvåningen till 5 våningen så stannade hissen. En tjej som stod brevid mig tog min hand och sa att hon tycker inte om att åka hiss ifall den skulle stanna och det var just faktum att den hade gjort. "Ingen fara" säger jag, vi har ju psykologen med oss och vänder mig mot henne. Där stod hon med uppspärrade ögon och försökte säga något som mer liknande stön som om någon häll på att strypa henne, hon famlade efter något att hålla sig i för att inte ramla. Det var ingen liten hiss och vi var nog tio stycken i den. Vad hände då tror ni? Inte blev de andra lugnare av att se psykolgens uppsyn och hennes upptädande var ju inte hänsyntagande just, utan paniken började ta form. Så var det en kille som sa något lustigt enligt mig, jag har rätt så nära till skratt när det gäller sådanan här situationer, så jag började gapskratta och det gjorde nästan alla när hissdörren öppnade sig. Hissreperatören kollade lite lustigt på oss. Jag kom ihåg att jag blev arg på psykolgen. Hon om någon borde ju veta var man bör avstå ifrån. Rätt eller fel är ju frågan?
Men tänk om din läkare som ska operera dig inte tål blod, tandläkaren har tandläkareskräck, veterinären har djurfobi, sjuksköterskan bacillskräck, dansläraren torgskräck.
Undrar vad jag lider av som har svårt för att hålla mig för skratt
i sådana här situationer.
Hur brukar du själv reagera?
Kom att tänka på hur jobbigt det måste vara på ett eller annat sätt för människor som lider av fobier. Men kan man jobba med var som om man lider av en viss fobi? När jag för några år sedan gick på en arbetsmaknadsutbildning, så skulle vi på studiebesök på olika arbetsplatser. Jag hade varit till arbetsmarknadens förfogande under en längre tid, inte för att jag hade brist på arbete utan mera att målet skulle bli en fast anställning. Inget jag saknade precis för jag trivdes riktigt bra med att jobba lite här och lite där. Under de tio åren som jag var arbetslös så var jag nog utan arbete i sex måndader och det blir ju inte så många dagar delat på 10 år. Men i denna utbildningen så skulle vi besöka olika arbetsplatser, just denna dag så åkte vi till Ronneby Brunn för att besöka deras stora anläggning med hotell, restaurang och badanläggning. När vi skulle ta hissen från bottenvåningen till 5 våningen så stannade hissen. En tjej som stod brevid mig tog min hand och sa att hon tycker inte om att åka hiss ifall den skulle stanna och det var just faktum att den hade gjort. "Ingen fara" säger jag, vi har ju psykologen med oss och vänder mig mot henne. Där stod hon med uppspärrade ögon och försökte säga något som mer liknande stön som om någon häll på att strypa henne, hon famlade efter något att hålla sig i för att inte ramla. Det var ingen liten hiss och vi var nog tio stycken i den. Vad hände då tror ni? Inte blev de andra lugnare av att se psykolgens uppsyn och hennes upptädande var ju inte hänsyntagande just, utan paniken började ta form. Så var det en kille som sa något lustigt enligt mig, jag har rätt så nära till skratt när det gäller sådanan här situationer, så jag började gapskratta och det gjorde nästan alla när hissdörren öppnade sig. Hissreperatören kollade lite lustigt på oss. Jag kom ihåg att jag blev arg på psykolgen. Hon om någon borde ju veta var man bör avstå ifrån. Rätt eller fel är ju frågan?
Men tänk om din läkare som ska operera dig inte tål blod, tandläkaren har tandläkareskräck, veterinären har djurfobi, sjuksköterskan bacillskräck, dansläraren torgskräck.
Undrar vad jag lider av som har svårt för att hålla mig för skratt
i sådana här situationer.
Hur brukar du själv reagera?
Då var det kvällen igen!
Puss och kram
:-)
Puss och kram
:-)
5 kommentarer
SOFFIE
07 Aug 2010 20:04
vilken tur ni fick er ett härligt skratt där i hissen ,men fyy vad jobbigt för psykologen att hon kände sådär,
Jag har en fobi och det är att kräkas det kallas Emtofobi och du ska veta att jag har det jättejobbigt då det börjar vara säsong för magsjukor,
ha en goo kväll
Ailas
07 Aug 2010 21:05
Jag har nog en släng av insektsfobi, alltså en lightvariant... men ändå. Jag äcklas av tvestjärtar och är rädd för fästingar.
Annars brukar jag bli ganska rationell och kall om något oväntat händer. Det är inte helt fel att kunna skratta i tvistiga situationer! Det har nog hänt mig också någon gång. I alla fall efteråt...
Go' kväll!
Selma
08 Aug 2010 08:09
Jag gillar inte ormar och höga höjder men det funka. Går jag där det är troligt att det finns orm klampar jag lite extra bara. Inte alls på det handikappande viset.
Per-Anders
08 Aug 2010 13:41
För ett antal år sedan gick jag igenom en period (1,5 år) av utmattningsdepression och led av panikångest mm. Under den tiden blev jag rädd för min vardagsrumssoffa och tordes inte sitta i den. Idag mår jag bra och kan jag skratta åt min "noja", men då var det jättejobbigt. En viktig anledning till att jag numera är helt "frisk" är att jag fick behandlig med KBT.
Marie-Louise
08 Aug 2010 14:35
Ja man kan ju verkligen tycka att en psykolog borde veta hur hon/han skulle bete sig. Men vi är inte mer än människor, som tur är. Men ja det blir ju väldigt märkligt när den man ska förlita sig på "rasar" ihop.
Kommentera