Tankar om bilder

När jag bodde hemma hos mina föräldrar så fanns det ett berg som jag brukade gå till då ja var barn. Detta berg är mera en sten, men då var den nästan lika hög som Kebnekaise tyckte jag. Känndes som om jag varit borta i evigheter varje gång jag var och besökte tänkareberget. Det konstigta med detta berg var att man sittandes där upp kännde sig stor för att man fick gå så långt och klättra så högt utan en vuxen var med. Ibland hade jag fika med mig och ofta när pappa ville att jag skulle gå en runda med hans jakthund så gick jag till tänkareberget. Det fanns bara ett krux med berget, jag var tvungen att passera stora vägen, så därför kunde man inte bara smita dit när det passade en själv utan man var tvungen att fråga om lov. Jag gick bara dit en gång olovandes, pappa blev ursinnig den gången och berget fick inget besök på lång tid. Inatt när jag jobbade så kom jag att tänka på det där berget av någon anledning så när jag ändå skulle gå en runda med lurvetass så passade vi på att gå dit. Så där satt Gozzi och jag och tittade ut över kalhygget medan solen letade sig fram. Nästan så att man kunde känna hur det var när man var liten och satt där och funderade över allt och inget. Tror jag ska ta en runda i morgon också för att se om stenen har svar på mina frågor jag ställde idag.


Hittade denna bilden idag då jag letade efter lite andra foto. Härligt med vattendropparna på svanens huvud.

Är ledig i fyra underbara nätter
och
lika många härliga dagar.