Tankar om bilder

Inte för att jag är iväg och svänger spirorna nu för tiden, men får jag tillfälle så tackar jag ju inte nej. Något stelt men vad kan man mer begära i dessa coronatider. Hade jag vetat att dagen skulle bjuda på en bugg skulle jag nog valt en mer passande klädsel. 

När min dotter och jag åkte till Åreskutan för att vandra på Trollstigen med tjerna så blev vi lite fundersamma över vad Näcken tagit vägen. Kan ju varit så att han ville vi skulle titta lite mera noga för att sedan tappa fotfästen rakt ner i hans fann. Men den gick vi ju naturligtvis inte på. Kolla noga så ser du fiolen som han ställt lutat mot granen allt för att väcka vår nyfikenhet. 

Vatten är ju bara så mäktigt när det forsar och far som en vilde. Ristafallet var verkligen en fantastiskt upplevelse . Det var när vi var påväg till Åre som jag såg skylten ner till Ristafallet, redan där och då bestämde jag att på hemvägen från Åre så skulle vi svänga inom. Mina bilder gör verkligen inte fallet rättvist eftersom jag bara hade mobilen med mig. Ristafallet som ligger längs med Indalsälven öster om Åre sägs vara ett av Sverige vackraste fall. 

När vi var i Åre fick ett av mina barnbarn testa på downhills. Spänd av förväntan gav de sig iväg tidigt på morgonen. W:s fasters kompis är instruktör i denna sporten, så hon hade tagit ledigt för att instruera och vara behjälplig.  

Vilken upplevelse det var att få uppleva en tur på fjället med övernattning. Vädret var perfekt även om det blev en aningen kallt på natten, iallafall om någon frågar mig. Allt var verkligen helt perfekt förutom mygg, knott och bromsar.  På vissa sträckor på väg upp till toppen gick det inte att stanna, det var rena rama blodcentralen. Jag klarade mig rätt så bra faktiskt, fanns de i gänget som hade det betydligt värre. 

Idag är det ett år sedan min pappa som just hade hunnit fyllt 86 år somnade in till den eviga vilan. Dagen för ett år sedan som innehöll alla känslor man kan tänka sig. Sorg, saknad, lättnad, trötthet, värme, kyla och bland annat dåligt samvete över att känna som jag gjorde. Ett år, hur kan det vara möjligt. När jag vid närmare eftertanke funderar på vad som hunnits med sedan förra året så har kanske inte året gått så fort. Detta året har känts som om jag suttit i en av de värsta karusellerna som finns på Liseberg samtidigt som att jag verkligen hatar att åka karuseller. Precis den känslan som man har när åket är över, känner jag nu. 

När jag kom hem från Åreskutan så käkade vi lite innan jag skulle vidare till Frösön för att träffa min bloggvän Ingrid. När jag parkerade bilen utanför Ingrids hus så kände jag genast igen den vackra vyn från Ingrids blogg. När jag vände mig om så stod Ingrid där, precis lika glad och med ett leende som jag så väl kände igen från hennes blogg. Dagen till ära var vi båda klädda i grönt något som vi skrattade åt senare. Jag kände mig så välkommen i Ingrids hjärtlig hem. Eddie och och jag gjorde oss hemmastadda direkt vi trivdes så bra så det var tur Ingrid skulle iväg annars hade vi nog varit kvar ännu. 

Dagarna rusar iväg. Fullt av trevliga aktiviteter hela dagarna. När kvällen kommer och jag kryper ner i sköna sängen, laddad för att skriva om dagens utflykter på min blogg stängs ögonen automatiskt. John Blund ger mig inte en möjlighet att ens skriva den första meningen. Nog om det. För nu ska jag berätta om min vandring nästan upp till Åreskutans topp. 

När vi kom till Östersund var vi tvungna till att handla och när vi ändå var där så passade vi på att äta lite lunch. Från Östersund till Mörsil så är det ca en timmes körning. Efter alla timmar i bilen så var ju den sträckan snabbt avklarad. I Mörsil så bor vi i hos min svärsons tvillingsyster med familj. Det var ett kärt återseende när vi kom fram. Eddie och jag har ett eget litet hus där vi trivs mycket bra. 

Efter en god hotellfrukost lämnade vi Sundsvall på söndagsmorgonen för vidare färd mot Östersund. Här är så fantastiskt vackert längs med vägen med alla blommor vid vägrenen och fina vidder. Ögonen vill inte blinka av rädsla att missa något. I Gällö blev det glasstopp och en långpromenad med Eddie. Naturligtvis blev det även ett bad eftersom Eddie tycker det är skönt att svalka sig. 

Idag på morgonen när jag lämnade jobbet så kände jag en oerhörd lättnad samtidigt som jag kände mig som en svikare. Vi har haft det grymt jobbigt på jobbet under en längre tid. Det finns inga vikarier och jag har jobbat extra trotts att jag redan jobba hundra procent. Nu när jag går på semester så vet jag att de inte kan få in någon när det fattas medarbetare. Ska försöka att njuta av min välbehövlig avkoppling som jag så väl behöver för att orka jobba igen när ledigheten är över. 

Jag är inte riktigt redo att säga farväl till juni känns som om den nyss kom. Att ta farväl är inte min grej, helst inte när den innehåller värme och glädje. Vi var inte riktigt färdiga med varandra faktiskt. Jag bad dig stanna lite till, bara några dagar. Du har varit fantastisk med allt som du bjudit på. Tack för denna gången. Förhoppningsvis ses vi igen nästa år.