Dagarna rusar iväg. Fullt av trevliga aktiviteter hela dagarna. När kvällen kommer och jag kryper ner i sköna sängen, laddad för att skriva om dagens utflykter på min blogg stängs ögonen automatiskt. John Blund ger mig inte en möjlighet att ens skriva
den första meningen. Nog om det. För nu ska jag berätta om min vandring nästan upp till Åreskutans topp.
Alla var grymt taggade för att gå upp till toppen, det var inte bara vi som var där och var taggade utan även tusen mygg och sådana där blinningar eller bromar (vet ej skillnaden) som surrade runt oss hela tiden. Jag brukar inte vara nojig men just
sådana typer var jag jätte känslig för enligt mitt test jag gjorde för två år sedan. Medicin och spruta var nerpackad ifall det skulle bli ett stick. Jag klarade mig som tur var men det var andra i gänget som var mer attraktivaste som tur var.
Vi gick och gick. Eddie tyckte detta var helt fantastiskt, lite jobbigt var det allt eftersom hundkopisarna gick långt före. Hundkopisarnas matte hade varit på Åreskutan många gånger eftersom hon jobbat där i flera år så hon behövde
inte vända sig om lika ofta som Eddies matte gjorde, för inte vill jag missa allt det vackra bakom ryggen.
Det var väldigt svettigt att gå uppför, tur det fanns snö att svalka sig med.
När vi hade gått enda upp till där linbanan vänder och gå ner igen var barnen så trötta så de ville inte gå till toppen. Jag tänkte att det spar jag till nästa år. Jag hade tänkt att gå ner men eftersom Eddie aldrig åkt linbana så var det ju ett ypperligt bra tillfälle att få träna honom på detta. Som med allting annat är han ju grym på nya miljöer.
Vilken härlig upplevelse,
den gav mersmak.
