Tankar om bilder

... sjöng Edith Piaf  i "Non Je Ne Regrette Rien". Kan det verkligen vara så enkelt.

Periodvis dyker frågan upp lite var stans, om ånger. På jobbet, i tidningar eller i ett vanligt samtal mellan två människor. Man ångrar en utbildning man inte sökte till, saker man sagt till någon, saker man inte sagt, listan kan göras hur lång som helst. För min del har tankarna kretsat runt mitt hus som jag sålde för ett år sedan. Konstigt nog så träffade jag på en bekant som jag inte sett på år och dar för några dagar sedan. Vi småpratade lite om allt möjligt då personen frågade vad jag bodde eftersom att personen redan visste att jag sålt huset. Jag hann inte ens svara på frågan förrän påstående om att jag ALDRIG skulle ha sålt mitt hus....du kommer att ångra det hela livet...osv. Jag kände hur jag nästan försvann ner i skorna, hur jag själsligt mottog slag i magen, ansiktet med hängande armar utan att skydda mig. Många dagars funderande var bekräftade.  Jag kommer att dö med ånger, mitt liv kommer aldrig mera bli eller vara berikat. Jag hann inte ens återfå balansen innan nästa påstående om en helt annan sak som personen kritiserade mig för kom farande. Som en torr svamp sög jag i mig, min litenhet gjorde att jag kände mig som en myra. I flera dagar gick jag jag runt och kände ÅNGER. Ånger över saker som jag redan en gång tagit beslut om, saker som någon annan bara kastar i ansiktet på en utan att en veta hur det låg till. Som tur vaknade jag upp till solsken och fågelkvitter. Jag började fundera över alla dessa beslut som man tagit som man är nöjd över. (Hur ofta pratas de om dessa.) Jag funderade över dessa beslut man gjort för någon annans bästa, eller beslut man tagit för sitt eget välmående där man själv inte kunde styra fast man egentligen inte ville göra så som det blev.

Det är alltid lätt att vara efterklok, men man ska aldrig glömma bort att fråga sig varför man en gång fattade ett beslut. Svaret brukar inte låta sig väntas på, för det vet man ju redan.

 

:-)