Tankar om bilder

Kan inte sluta tänka på mannen som satt i väntrummet, sittande i sin rullstol blek och smal. Jag satt bredvid och kunde inte låta bli att lyssna på samtalet han hade med personen som satt på andra sidan Han hade fått lungcanser och inte mycket förmåga kvar att andas med, han förklarade att det var som att andas genom ett smalt sugrör. Han hade nyss blivit farfar och tanken på att inte få se sitt lilla barnbarn växa upp gjorde honom väldigt frustrerad och bitter. Han bar en ilska inom sig, över att han varit så naiv och tro att det inte skulle kunna drabba honom. Han hoppades på att få leva till jul.

 

Man kan aldrig vet vad man har framför sig. Men när det gäller rökningen så är jag väldigt glad för att jag slutade den där kvällen för lite mera än 20 år sedan. Alla dessa man träffat genom jobbets vägnar som haft Kol och cancer. Ibland har jag svårt att förstå att det finns de som jobbar inom vården som fortfarande röker. Vi borde sett tillräckligt mycket ångest för att slänga pinnarna. Jag dömmer ingen och vilja är fri, precis som det var för mannen.