Tankar om bilder

Trött och sliten ligger nu min fina hund i sin korg. Det var en gammal man som hämtades på djursjukhuset. Med hängande huvud och rangliga ben gick vi så sakta mot bilen. Tårarna brände bakom min ögonlock över att behöva se honom sådan. Min fina hund full av liv och busighet. Han tittade på mig med bedjande ögon...han lider...jag lider. För varje gång detta händer förvärras hans situation. Vi kan prova med detta, eller detta, eller detta. Men vi ger ingen garanti. Nu ger jag det en sista chans med den medicinen vi fick denna gången, sedan så ska han inte behöva genomlida flera jobbiga undersökningar. Han ska inte behöva vara borta från mig flera gånger då han som mest behöver mig. Om det så dröjer en månad eller fem så ska han få leva den sista tiden han har kvar som den hund han vill vara och inte den han har blivit med alla begränsningar som gör honom många gånger passiv. Vi ska nu njuta och hitta på busigheter i den mån det går. Så när den dagen kommer...då ska allt vara noga genomtänkt och väl planerat. Bara tanken gör mig yr, förtvivlad och tung....men eftersom jag älskar min hund så mycket så kan jag inte låta honom lida mera.

 

Det är här under detta fina magnoliträdet som han har sin favoritplats då vi är på Öland.

 

Delad sorg är hälften så jobbig att bära.

Tack för alla fina ord ni skrivit under de här jobbiga dagarna.

 

Kramar till er!